Jag stönade högt och försökte blinka bort mörkret ur ögonen. Fan. Det blev bara värre och värre. Jag tog irriterat av mig hjälmen och slängde den åt sidan i sängen och fumlade efter pillren på mitt nattduksbord. Ljudet av tabletterna som skramlade i plastburken fick mig att rycka till och grimasera av smärta, det kändes som om någon stack knivar i mina öron, rakt in i mitt huvud.

   Det där spelet var verkligen inte bra för min hjärna. Och Whaler hade förstås inte skonat mig med sina korkade kommentarer när jag hade sagt att jag var tvungen att sluta för att jag hade migrän. Han skulle föreställa min högra hand, men nu var han bara ute på hal is. Sparka Moon från teamet, vem fan trodde han att han var?

  Jag svalde ett piller utan vatten och kände att det fastnade till i strupen på vägen ner. Sedan lyckades jag ställa mig upp och vackla bort till badrummet. Klockan var halv tolv. Fan, och jag som skulle upp sju på morgonen.

Aldrig mer spela på söndagar, sa jag till min trötta och förjävliga spegelbild. Jag hade sagt samma sak till mig själv ända sedan jag hade börjat spela LoD, men jag var så fantastiskt korkad att jag inte ens kunde hålla ett fucking löfte till mig själv. 

   Jag spottade i handfatet för att slippa smaken av medicin i munnen och började borsta tänderna.

Okej, imorgon måste vi ta ett nytt quest ... Borde nog säga åt Andrea att slänga bort allt skräp ur högkvarteret ... Uppgradera svärden låter som en bra idé ... Och så var det ju den där idoten -- vad var det han hette? -- PssyCrushr? Borde vi överraska dom eller bara strunta i honom? Han kan ju tro att jag är på hans nivå om jag accepterar utmaningen ... Det vill vi inte ... Men han är ju så jävla irriterande! 

   Okej, nog med tandborstning. Jag borde sova. Jag hade alldeles för få timmar kvar till skolan och jag behövde min skönhetssömn. 

* * * 

"Iva!" 

   Jag hann inte ens sätta in nyckeln i låset när jag hörde ropet, och jag tvingade på mig en vänlig min när jag hörde personen komma upp för trappan.

   "Harry, vilken trevlig överraskning!" fnissade jag överlyckligt åt min granne och college-kamrat. "Dig har man inte sett på länge!"

Han verkade inte märka min sarkasm och log alldeles för brett för att det skulle vara lagligt. Hans bruna hår var lika rufsigt som vanligt och hans kläder var hemska och han hade smuts på skorna. Han kunde väl lika gärna smeta lite snor över hela ansiktet för att komplettera bilden ...

   "Jo, jag ville bara fråga om allt var okej. Du har sett helt trött ut på sistone, har det hänt något?"

Inget du ska bry dig om. Det var ganska uppenbart att Harold hade känslor för mig, eller att han åtminstone tyckte att jag skulle vara skön att ligga med. Jag hade kunnat säga åt honom att försvinna, men jag hade nämligen inte riktigt listat ut om han var helt värdelös än, så jag blev tvungen att spela snäll innan jag visste säkert.

   "Åh du vet, skolan och jobbet. Inget jag inte kan klara av, Harry, oroa dig inte."

   "Är du säker? Du verkar nere. Och är det där LoD-märken?" Han nickade menande mot mina tinningar och jag log utan att svara. Vi stod där i några sekunder, luften mellan oss var fylld med fet och obekväm tystnad och jag började få ont i kinderna av att låtsas vara hans lilla kompis. 

   "Jo, jag måste gå ser du", sa jag med min mjukaste röst och hoppades innerligt att han inte skulle be att få komma in. 

   "Okej. Iva, om du behöver något, säg bara till okej? Du kan komma närsomhelst!"

Jag log en sista gång och stängde dörren bakom mig. Aah, äntligen få mina kinder lite vila. 

"Så, har ni några idéer?" 

   Mitt team kollade på varandra och sedan på mig. Vi satt runt vårt stora bord i samlingssalen, i vårt högkvarter. Jag satt i den röda ledarstolen vid kortsidan av bordet och väntade på svar, men ingen av dem verkade ha någon aning om vad vi skulle göra idag för att slippa förlora platserna i topplistorna. 

   "Vi kan ta PssyCrushr och krossa hans huvud i våra svettiga armhålor", föreslog Andrea halvsarkastiskt med sin gulliga lilla röst efter några sekunders eftertanke.

   "Ja!" sa Whaler och hoppade upp på benen. "Den där jäveln har irriterat mig sedan början! Nil, vi tar hono...!" 

   "Nej, vi vet vad han vill!" ropade Orcish upprört. "Han vill bara komma åt oss! Han har säkert en strategi planerad!" 

   "Och?! Vår lägsta spelare är två nivåer högre än hans högsta, komigen!" 

Whaler tittade på mig och de andra gjorde detsamma, utom Moon som följde linjerna i träbordet med fingret. De väntade på mitt beslut, ett som jag hade tagit på kvällen innan. 

   "Nej, strunta i honom." 

   "Va?!"

   "Skit i jäveln. Han muckar bara och gör oss upprörda, han har splittrat lag förut." 

   "Men ...!"

Jag gav Whaler en blick och han himlade med ögonen, men tystnade, tack gode programmerare. Vi satt under tystnad igen och jag ställde mig trött upp och ställde mig med armarna i kors framför den stora brasan. Jag ville ut! Ut på häftiga äventyr och spela, inte sitta och bråka över olika skitsaker med mina lagmedlemmar. Som ledare kunde jag förstås bara bestämma vart vi skulle gå, men jag kunde inte tvinga dem, och det kändes mycket bättre att göra ett demokratiskt beslut än att ha fyra personer som gnällde på en när man försökte göra sitt jobb. Eller ja, tre. Moon sa knappt något. 

   "Andrea, har du rensat våra lager?" sa jag högt utan att vända mig om. 

Deras småprat dog ut. 

   "Ja!" svarade Andrea. 

   "Fick du mycket för grejerna?" 

Hon borde ha fått en hel del, vi hade många saker från höga nivåer som vi inte använde. Synd att man inte kunde sälja troféer från quests utan att förlora poäng, det var bara korkat. 

   "Yep. 5500 spänn." 

   "Dela upp det mellan er på uppdateringar." 

   "Yes! Äntligen kan jag få spruta syra ur handen!" 

Ljudet av en klocka hördes genom hela salen och vi vände oss alla mot den stora huvudporten. Var det PssyCrushr igen som skickade en utmaning? Jag svär, jag skulle skriva till utvecklarna om att de skulle göra en gräns för hur mycket man kan irritera ett lag som vägrar slåss mot en.

Vi gick tillsammans fram till porten och jag öppnade den. Som väntat stod det en budbärar-NPC där med sina stora ögon och fula kläder och höll fram ett alldeles för stort kuvert. Jag tog det och han bugade och sprang iväg, och sedan försvann han helt. Jag kände hur alla lutade sig fram över mina axlar för att läsa vad som stod.

Om ni tror att ni är bra nog, möt oss vid Glastornet vid solnedgången. 

- Team Prometheus

Det här var det jag pratade om! Perfekt!  

 "Ooh", andades Orcish på mitt öra. "Dom är inte några man muckar med." 

   "Dom muckade med oss, betyder det att vi också inte ska muckas med?" undrade Andrea. 

Orcish svarade inte och talade istället direkt till mig. 

   "Nil? Ska vi göra det här?" 

Jag kände hur mina läppar drogs åt till ett brett flin. Och det gjorde inte ens ont i kinderna. 

_______________________________________________________________________________

I hope you liked it! ^^

Jag är helt besatt av dialog, I'm so sorry guys. :/

Kommentera! :D 

Även om jag visste att det bara var pixlar så glömde jag ofta att gräset under mina fötter inte var verkligt. Det var bara skapat i en dator, men hur kunde det kännas så verkligt när jag hukade mig ner bakom stenen och kände på det med fingertopparna? Det var något som jag undrade varje gång jag kom hit. Jag älskade att vara här, det var som att alla bekymmer som jag hade där utanför plötsligt försvann, för de passade inte in här. Här fanns bara mitt medvetande omringad av pixlar i form av träd, hus, vattenfall och andra former som såg läskigt verkliga ut, men ändå så mycket vackrare än de utanför. Det förtjänade verkligen sitt namn, Lands of Dreams. 

 "Moon lyssnar du?" sa Nils irriterade röst i mitt huvud och jag drogs tillbaka ur mina tankar. Genast kom jag ihåg mitt uppdrag och såg bort mot trädet som hon gömde sig bakom. Jag kunde inte prata så här nära fienden, så jag hoppades att hon skulle förstå att jag hörde henne. 

 "Måste jag göra det åt dig eller kan du döda den där piloten innan du tar en tupplur?". Jag nickade generat när jag insåg att jag hade fastnat i mina egna tankar igen, och såg bort mot den långa killen en bit framför mig. Han bar en lång brun kappa och en lädermössa i samma färg över sitt ljusa hår. Än så länge hade han inte sett mig, men det var förståeligt eftersom jag i alla fall låg femma på Stealth-topplistan. Tack vare det kunde han inte höra mig när jag smög, hur bra hörsel han än hade, för som alla andra tio på listan så kunde jag inte ge något ljud ifrån mig när jag smög. 

 Efter att ha bestämt en bra väg fram till honom som inte skulle resultera i att han upptäckte mig, gav jag mig iväg långsamt, men ändå så snabbt som jag kunde. Den här världen var rätt ljus så jag var tvungen att röra på mig så lite som möjligt för att inte dra uppmärksamhet till mig när jag tog mig fram till ett träd i närheten. Det enda som jag inte kunde kontrollera var mitt axellånga svarta hår som vajade fram och tillbaka för varje steg jag tog, men jag hade valt en mörk färg och en kortare frisyr just för den anledningen. Långt ljust hår hade dragit mer uppmärksamhet till sig.

Träden som jag passerade var höga med tjocka trädkronor och släppte bara in lite av det klara solljuset som existerade i den här världen, men lämnade ändå inte den rätt glesa skogen i mörker. Jag älskade världar med mycket skog, det var så enkelt att ta sig fram osedd där, dock önskade jag att solen inte skulle ha varit så ljus. 

 Jag smög fram till träd efter träd, och vissa stenar, tills jag tillslut stod bakom piloten från det andra laget och snabbt lade min läderklädda hand över hans mun, och en kniv i hans hjärta genom ryggen. 

 Den tomma kroppen, vars medvetande hade sätts i ett väntande läge där det kunde observera sina lagmedlemmar, föll livlös ner i min famn och jag slängde den tyst över axeln. De andra lagmedlemmarna var en bit bort, så de kunde inte se mig för tillfället. 

 Jag hukade mig så gott jag kunde med den tomma kroppen på ryggen och började ta mig fram mellan träden. Det var viktigt att jag skyndade mig nu, innan piloten respawnade och berättade för sina vänner om mig. 

 Jag kunde inte smyga, så varje steg som jag tog gav ljud ifrån sig, men lyckligtvis var ingen tillräckligt nära för att höra dem.

 När jag hade kommit en bit bort från platsen där han först hade stått slängde jag ner kroppen på marken och gömde mig snabbt bakom ett träd i närheten. Nu behövde jag bara fånga pilotens lagmedlemmars uppmärksamhet. Jag tog fram en liten bomb ur min ficka på min svarta läderjacka och slängde den mot den tomma kroppen, innan jag snabbt hukade mig med händerna tryckta mot öronen. Bomben skulle lura hit de andra lagmedlemmarna, och informera mitt egna team om att jag hade lyckats. 

 Tyst räknade jag ner. 5 4 3 2 1! Explosionen var inte så stor, men på nära håll var ljudet så högt att ett svagt pip började tjuta i mitt huvud. 

 Som planerat dök fyra andra spelare upp vid den nu knappt igenkännbara kroppen som låg på andra sidan trädet. 

Snart skulle piloten respawna och varna dem om attacken, men då skulle det vara för sent. Mitt team hade redan omringat dem. Jag hade flyttat pilotens kropp till platsen där de väntade, så nu var det bara för dem att attackera och göra slut på de andra. Piloten skulle inte ens kunna ta sig fram i tid med sina mekaniska vapen eller livsfarliga fordon, för han skulle respawna där han just hade dött. Det gjorde man alltid.

 Vi visste att piloten i det här laget var deras starkaste spelare, han var till och med bland de tio bästa i pilot-topplistan, därför hade det varit viktigt att ta ut honom först. De andra spelarna i hans lag var däremot inte lika duktiga, och var en enkel match för Team Nomad.

 Genast hoppade Orcish, vår stridslystna, men ändå trevliga, Brawler fram med sin stridsyxa i högsta hugg. Hans kala huvud glänste svagt, och det tatuerade ansiktet fick honom att se ännu mer skrämmande ut än vad han redan var med sina armébyxor och mörka linne över muskler som nästan var lika stora som hans huvud. Det andra lagets Brawler var lika stor, men saknade erfarenheten som Orcish hade, och förlorade snabbt.

 Efter honom hoppade vår korta Pilot, Andrea ner från ett träd med sin högra mekaniska arm riktad mot fiendens Healer som knappt hann blinka innan han föll till marken med ett hål i huvudet. Andrea flinade och rättade till sina pilotglasögon som låg över hennes långa, krulliga röda hår, och kollade på vår Leader, Nil, när hon steg fram och högg av fiendens Shadow och Leaders huvuden med två snabba hugg med sina katana-liknande svärd. När kropparna låg livlösa på marken satte hon tillbaka svärden på sin rygg och drog undan sitt skinande bruna hår från ansiktet. Hon var en ståtlig tjej, och jag trodde inte att det bara berodde på hennes val av utseende, utan det var något med hennes hållning och blick som fick en att respektera henne. De gråa ögonen var dock lite skrämmande och hon såg tuff ut i sin vita militär dräkt, vita handskar och med den där röda scarfen knuten runt sin högra arm. Det syntes att hon var vår ledare.

 När det hela var över klev vår Healer, DrunkenWhaler, eller som Andrea tyckte om att kalla honom när hon väl pratade, Drunk, fram och såg flinande ner på de tomma kropparna. Han var väldigt lång, och Andrea, som redan var väldigt kort, såg ut som en dvärg bredvid honom. Hans hår var kritvitt, och hans ögon var blåa. Han bar en enkel lång, vit kappa och en brun trästav i handen. Där han stod bredvid Andrea i hennes mörkgröna overall som inte var särskilt ren, såg han väldigt prydlig och ljus ut. Han hade valt en väldigt stilig karaktär, men han var själv inte så trevlig. Han älskade att skryta om sig själv och sårade ofta andra. Jag visste inte om han menade att göra det, men annars verkade han i alla fall inte bry sig om andras känslor.

 Laget som vi just hade dödat respawnade vid sina tomma kroppar, som då försvann, och såg surt på oss. Jag hörde prassel bakom ett träd i närheten och antog att piloten stod där i väntan på sina vänner, men de skulle antagligen inte attackera. 

 "Det är inte vårt fel att ni suger" sa Whaler med ett roat flin och fiendelaget vände sig om för att lämna oss, men innan de försvann mellan träden vände sig deras Shadow om och gav oss fingret. Jag hörde prasslet bakom trädet igen när Piloten sprang efter sitt lag. 

 "Moon är du där?" frågade Orcish och såg sig omkring efter mig och jag insåg att jag fortfarande satt gömd bakom trädet. Jag ställde mig upp och anslöt mig till gruppen. 

 "Nice kill. Fick du några poäng?" frågade han med ett leende och jag knäppte med fingrarna för att få upp menyn. Den genomskinliga skärmen som dök upp framför mig visade mitt namn, min nivå, min Healthbar, min k/d och mina poäng, plus andra val. Eftersom min k/d var rätt hög så fick jag lite mer poäng än vanligt, och jag fick 2 stealth-poäng eftersom fienden inte hade sett mig, och piloter inte gav mer än så. Jag stängde menyn och nickade med ett svagt leende. Om jag fortsatte såhär så kulle jag snart ligga fyra på stealth-topplistan.

 Jag såg ur ögonvrån hur Orcish öppnade sin meny för att kolla poängen, och tack vare hans leende så förstod jag att han också hade fått några poäng. Han låg också på topplistan, men för Brawlers, och låg sexa för tillfället. Jag kände på mig att han snart skulle flytta uppåt. För bara en månad sedan hade han legat sjua. 

 "Snyggt jobbat hörrni" sa Nil med ett litet leende.

"Ja vi gjorde allt perfekt, men Moon somnade igen. Om du fortsätter såhär kommer vi kanske få lov att kicka dig" sa Whaler irriterat och lade armarna i kors med blicken fäst på mig. Andrea såg irriterat upp på honom och han såg förvirrat tillbaka.

 "Vad? Jag röstar i alla fall på det" sa han och ryckte på axlarna.

"Ska du säga som inte gjorde ett skit, som vanligt" suckade hon med ett svagt flin och Whaler höjde sin stav för att slå till henne, men Orcish klev in mellan dem som en skyddande mur. Han fnös surt till och sänkte motvilligt staven.

"Jag lovar att vara mer fokuserad nästa gång" mumlade jag och pillade på mina mörkerseende-glasögon som jag bar på huvudet. 

"Det säger du allti-" började Whaler men Nil avbröt honom. 

"Hon gjorde sin del, det är allt som räknas". Whaler suckade irriterat men släppte ämnet och öppnade sin meny istället, antagligen för att kolla sina poäng. Även om han inte ens dödade, eller helade någon i den här attacken.

"Är det något mer du har att säga så säg det snabbt, jag har ett enormt prov imorgon" sa Whaler stressat med blicken fäst vid en liten klocka i hörnet av sin meny. Han hade tydligen glömt bort att hålla koll på tiden... igen.

 "Nej det var det. Jag måste också gå. Samma tid imorgon?" Frågade Nil och såg på oss alla. Vi nickade och Whaler tonade ut tills han helt försvann. Strax efter försvann Nil och vi andra öppnade våra menyer.

 "Ses imorgon" sa Orcish och försvann han med, och jag utbytte bara en snabb blick med Andrea innan jag klickade på Logga ut och världen försvann runtom mig.

 Strax därpå kände jag min mjuka säng under min rygg, och trycket från hjälmen som satt på mitt huvud och skymde min sikt. Med en suck satte jag mig upp och drog av mig den. Jag var tillbaka i den mindre perfekta världen. Här var jag inte längre Moonshadow, en medlem i Team Nomad, utan Luna Ryder, en 17-årig tjej som levde tillsammans med sin äldre bror i en liten lägenhet i en skruttig stad. 

 Jag ställde mig upp och lade den gråa hjälmen på mitt skrivbord bredvid sängen, innan jag stängde av datorn.

Mitt rum var väldigt litet, så de enda möblerna som fick plats var min säng, mitt skrivbord och en datastol. De mörka väggarna fick rummet att kännas ännu mindre, och jag hade försökt pynta dem med några affischer. Det var inga speciella affischer dock, bara bilder på olika djur som jag egentligen inte tyckte så mycket om, men det var bättre än inget och förde lite färg till rummet.

 Jag såg på klockan som visade siffrorna 23:00 och insåg att jag hade spelat för länge. Min bror sov antagligen och jag ville inte riskera att väcka honom, så jag bestämde mig för att strunta i att borsta tänderna. 

Med en gäspning drog jag av mig min gröna tröja och slängde den på golvet. Mitt svarta hår blev ännu mer rufsigt än tidigare, om det ens var möjligt. Jag hade designat min karaktär i Lands of Dreams rätt nära mitt riktiga utseende. Skillnaderna var att jag var rundare, hade större och brunare ögon, lite kortare och rufsigare hår och hade inte lika kantiga drag i ansiktet. Det var inte så att jag älskade mitt utseende och ville att alla mina karaktärer skulle se ut så, egentligen var det bara mina ögon som jag gillade, men jag kände mig mest trygg med något liknande. Jag kände mig mer sann mot mig själv.

 Trött kröp jag ner under täcket och blundade. Jag undrade hur de andra i Team Nomad hade det. Vi hade aldrig träffats utanför spelet, jag visste inte ens deras riktiga namn. Vi hade spelat tillsammans i snart 2 år nu, så man skulle kunna tro att jag kände dem, men egentligen kände jag bara deras spelkaraktärer. Det var många som bytte utseende, och till och med personligheter i spel för att de vill testa vara någon annan. Jag funderade också på att göra det, men trodde inte att jag skulle klara av att spela någon annan än mig själv.

 Med en sista gäspning föll jag tillslut in i en djup sömn där jag drömde att den verkliga världen var lika enkel som Lands of Dreams.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 Hoppas att det duger som ett första kapitel! ^^

Bilderna i början av kapitlen (De här--->      ) är ett sätt att visa om karaktären är inne i spelet eller inte. (Visst är Fjompen smart?)

 Kommentera gärna! ^^ Ett kapitel med Iva kommer härnäst!

Hare gött! :3

 //Fille   

Hey, sup people? Fjompen här. Fille och jag ska skriva en novell här på denna blogg, jag hoppas att ni kommer att gilla den! :D 

 Uppdateringen kommer nog inte vara superbra, men vi hoppas att ni kan stå ut med det och ha tålamod. Vi har en del annat att göra också så kan inte sitta och skriva på den varenda dag...

 Det kan hända att det dyker upp en teckning till kapitlen då och då, eftersom vi båda tycker om att rita och inte är så hemska på det. :3

 Båda två har egna bloggar med olika slags innehåll. You can find us here----> Fjompen and Fille. Kika in där med om ni vill. xD

 Novellen kommer handla om ett gäng ungdomar, vars största hobby är att spela ett visst spel som kallas för Lands of Dreams. Det är inget vanligt spel där man sitter framför en skärm, utan ens medvetna dras in i spelet och det blir mer som en verklig värld. En dag börjar dock konstiga saker hända i spelvärlden. Buggar som förut inte funnits där dyker plötsligt upp och börjar skapa oreda. Senare får de veta av spelskaparna att en hackare går lös i Lands of Dreams, och den som kan hitta den kommer få en belöning.

 Eftersom de råkar vara några av de bästa på spelet bestämmer Team Nomad, som består av Andrea, Nil, Moonshadow, Orcish och DrunkenWhaler, sig för att leta upp denna hackare och få belöningen.

 Vi kommer ha en varsin karaktär som står i fokus. Jag (Fille) kommer skriva ur Moonshadows perspektiv, eller Luna som hon egentligen heter, och Fjompen ur Nils perspektiv, eller Iva som är hennes riktiga namn. 

Låter det spännande? Kika då in lite senare när vi har börjat skriva! ^^

 We hope we'll see you later then!

//Fille and Fjompen