A Box of Skrifter

Senaste inläggen

Av Fille Fjompen - 13 juni 2014 23:30

     


Marknaden bestod av två rader av låga byggnader med stora gluggar som kunde stängas igen med träluckor. Där kunde man gå fram och köpa olika slags varor som vapen. Här och var fanns det även smedjor där man kunde uppgradera sina vapen eller sin rustning. Det fanns även butiker som specialiserade sig på en viss grupp människor, som Shadows. De butikerna hade bara stealth vapen eller annat som en Shadow skulle kunna behöva. Jag älskade att gå omkring i de butikerna och kolla på alla saker, även om jag inte köpte något. Jag var dålig på att samla på mig pengar, och jag gillade att uppgradera de vapen som jag redan hade, så jag var ofta pank. 

 Jag gick tyst bredvid Nil som diskuterade händelsen med Orcish. Båda verkade väldigt förvirrade, precis som jag. Det måste ha blivit något fel, kanske hade spelet buggat just då som jag skulle döda deras pilot, och de andra lyckades slå ner de andra medlemmarna i Prometheus. Dock låter det väldigt osannolikt att det skulle hända vid just de två tidpunkterna. Så det var antagligen något som var fel mellan våra två lag, eller kanske bara med ett av lagen. 

 Efter ett tag fick vi äntligen syn på programmeraren som stod och pratade med en främmande spelare. Spelaren var lång och bar en lång brun kappa, och ett svärd i sitt bälte. Programmeraren bar den vita rocken med blåa detaljer som alla programmerare bar, och ett par mörka byxor. På huvudet satt en grå hatt över hans bruna korta hår. 

 Vi ställde oss i närheten och väntade på att spelaren skulle bli klar, för vi ville inte avbryta deras konversation, även om vårat problem antagligen var större än hennes. 

 Vi stod bara någon meter ifrån dem, så jag kunde höra vad de pratade om, och jag hade haft fel om vem som hade det större problemet.

 "Jag lovar, jag hade inte ens accepterat hans utmaning, men ändå högg han huvudet av mig".

"Men det är omöjligt, han kan inte ha gjort det om du inte accepterade utmaningen" sa programmeraren smått irriterat som om han hade sagt det flera gånger innan. Spelaren började låta lika irriterad när hon fortsatte att förklara vad som hade hänt.

 "Men jag säger ju att jag inte gjorde det. Han lyckades döda mig ändå, det måste vara något fel med spelet!".

"Okej jag ska se om det finns något problem i systemet, men det här är inte första gången som någon påstår något liknande, och alla andra gånger har vi inte hittat något existerande fel" sa han allvarligt och spelaren sa ännu en gång att hon inte ljög. 

 Jag tyckte synd om henne, för det kanske hände samtidigt som vi fick problem så jag trodde inte att hon ljög om det här. Det var vanligt att folk blev arga när de förlorade stort och de kunde då komma på en lögn som de sedan tog upp med programmerarna, men den här gången var det nog ingen lögn. 

 Nil hade också hört konversationen och klev nu fram till dem.

"Vi vann över lag Prometheus men fick aldrig våra poäng, och vår Shadow säger att hon högg deras Pilot men han förlorade ingen hälsa trots att han borde ha dött" förklarade hon allvarligt och båda stirrade på henne. "Så jag tror inte alls att det hon säger är en lögn. Det är något fel med spelet".

 "När hände det här?" frågade Programmeraren fortfarande lite skeptisk och Hawk klev fram.

"För ungefär tjugo minuter sedan" sa han med en suck. Den främmande spelaren såg storögt upp på honom och utbrast:

 "Men det var ungefär då som han halshögg mig!". 

Programmeraren stod tyst och stirrade på oss alla med förvåning i blicken. Tillslut verkade han ha funnit de rätta orden, för han började tala igen.

 "Jasså, men som sagt ska jag se om jag kan hitta något fel. Kan ni förklara igen vad som hände?" frågade han sedan och Nil nickade samtidigt som Hawk. Jag antog att jag också skulle få lov att beskriva vad som hände med mig och Piloten, så jag bestämde mig för att stanna kvar trots att Whaler och Orcish tog fram sina menyer och försvann efter en kort hälsning. Ingen av dem behövdes här och de förstod antagligen att det var onödigt för dem att stanna. Hawks Brawler stack också efter att ha utbytt några korta meningar med sin Leader.

 Programmeraren tog fram ett anteckningsblock och en fjäderpenna, och såg sedan allvarligt på oss. Hawk såg på Nil och hon förstod att han helst inte ville förklara och tänkte låta henne göra det, så hon började berätta vad som just hade hänt. Efteråt fick jag fylla i med min berättelse. Jag var inte så noggrann med detaljer, så jag fick en del följdfrågor som "Vad använde du för vapen?" "Blödde han?" "Hade du skadat honom på något sätt innan?". 

 När han inte hade några fler frågor att ställa, vände han sig ännu en gång till den främmande spelaren och lyssnade på hennes historia igen. 

 "Moon du måste inte stanna kvar mer om du inte vill" sa Nil lågt till mig för att inte störa den främmande spelaren. Jag nickade bara till svar och tog fram min meny. Med en sista blick på de andra klickade jag på Log out och Lands of Dreams suddades ut framför mig tills allt jag såg var mörker. Jag kunde höra det svaga bruset från min dator vid skrivbordet, och regnet som piskade mot mitt fönster. Det var antagligen rätt sent, men eftersom jag kunde höra hur min bror rörde sig i köket förstod jag att det inte kunde vara mitt i natten. Min bror gick ofta och lade sig tidigt och kunde inte alls stanna uppe sent även om han försökte. 

 Med en suck drog jag av mig hjälmen och placerade den på mitt skrivbord. På dataskärmen syntes min spelkaraktär och informationen om den, som mitt namn, hälsa och mina vapen. 

 Jag stirrade på karaktären framför mig ett tag och mindes när jag hade skapat den. Det hade tagit rätt lång tid, trots att jag hade varit helt säker på hur den skulle se ut, men det var namnet som jag hade tvekat om. Många potentiella namn dök upp i mitt huvud, men inget av dem hade riktigt passat. Då hörde jag en bekant låt spelas inne i min brors rum. Moonshadow av Cat Stevens. Han älskade gammal musik, och eftersom jag inte riktigt lyssnade på musik så ofta, och inte riktigt brydde mig heller, så lät jag alltid honom bestämma vad vi skulle lyssna på här hemma och i bilen. Tack vare det hade jag hört just den låten väldigt ofta, eftersom det var en av hans favoriter. Den låten fick mig att tänka på honom och vårt hem, så jag bestämde mig genast för att döpa min spelkaraktär efter den. 

 "Luna är du hemma?" hördes min brors röst säga på andra sidan av min dörr och jag gick fram för att öppna den. Jag var tvungen att luta huvudet bakåt lite för att kunna möta Lucas blick, eftersom han var väldigt lång, lite

mer än ett huvud längre än mig. 

 "Du glömde dina skolarbeten i köket igen" sa han och räckte fram några papper som var en påbörjad uppsats om en gammal författare. Jag tog emot dem med en suck och han såg lite oroligt på mig.

 "Du vet, jag tycker att du borde bestämma själv över vad du gör med ditt liv, men du verkar ha glömt bort ditt verkliga liv den senaste tiden, mer och mer. Blanda inte ihop de två världarna. Kom ihåg att du har en framtid i den ena men inte i den andra!" sa han allvarligt men lite försiktigt. Jag pratade inte med honom så ofta, men det var sällan som han tog upp mitt spelande och mitt skolarbete. Det verkade som att han helst undvek de ämnena av någon anledning, men ibland hände det att han tog upp det, och då hade han alltid samma oroliga ansiktsuttryck och ton i rösten.

 "Ingen fara, jag vet skillnaden mellan spel och verklighet. Den här uppsatsen ska inte vara inne förrän nästa vecka" sa jag lugnande med papperna tryckta mot bröstet. Jag hatade att göra honom orolig, men jag kände mig väldigt osäker när jag pratade med honom. Vi hade stått väldigt nära varandra förr, men nu för tiden var det som om vi levde i separata världar. Vi betedde oss fortfarande som en syster och bror som brydde sig om varandra, men även om vi båda visste att den ena brydde sig, så var det som om den var på andra sidan av en glasvägg. Jag visste att det var mitt fel, men jag visste inte hur jag kunde fixa det .

 "Jag går och lägger mig nu...ehm...godnatt" sa han lite osäkert efter en stunds tystnad och jag nickade och fick fram ett hest "godnatt". 

 Genast när jag stängde dörren igen var det som om luften blev lättare och en tyngd lyftes från mina axlar. Jag kunde vagt minnas när det började bli svårt att prata med honom, men det var ett suddigt minne. Jag tänkte sällan på det och orsaken till det, och jag brukade alltid tvinga mig själv att tänka på annat när ämnet dök upp. 

 Jag gick fram till mitt skrivbord och lade uppsatsen bredvid dataskärmen och böjde mig sedan ner för att stänga av datorn. Klockan var tydligen bara lite mer än åtta på kvällen, men jag bestämde mig för att gå och lägga mig ändå. Det var tisdag dagen efter, vilket betydde att jag var tvungen att gå till skolan igen, och jag skulle ändå inte spela mer. 

 Jag hörde hur Lucas rörde sig i rummet intill, och hans säng gnisslade när han lade sig ner för att sova. Väggarna här var väldigt tunna så ingen av oss kunde missa ett endaste steg som den andra tog, inte ens om vi smög. Såklart kunde man inte höra den ena smyga om man höll på med annat, men om man lyssnade så kunde man fortfarande höra hur och var den andra rörde sig.

 Jag drog av mig kläderna och kröp ner under täcket. Först då märkte jag hur trött jag egentligen var, jag hade ju varit uppe sent och spelat dagen innan så det var förståeligt. 

Innan jag hann väcka alla jobbiga tankar som ofta dök upp när jag skulle sova, kurade jag ihop mig och lyssnade på ljudet av regnet där ute tills jag sjönk in i en djup sömn.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Förlåååt för att det tog så lång tid, men jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva, och hur jag skulle skriva det. Det kanske syns i kapitlet, så sorry. 

 Hoppas att det duger! 

Det där med Moonshadow är nästan sant förresten, det är bara tvärtom. Jag hittade låten Moonshadow på grund av att jag kom på namnet. Egentligen fick jag namnet från Luna och Shadow...get it? 

 Kommentera gärna! ^^

//Fille   

Av Fille Fjompen - 20 maj 2014 18:00

 

Jag stirrade på topplistan framför mig. 

   "Vad fan?! Varför är vi fortfarande under Prometheus?!" 

   "Vi besegrade dom ju!" ropade Whaler som hade följt mitt exempel och öppnat sin meny. 

   "Thank you, Captain Obvious", muttrade Andrea. "Säg till om jag blir påkörd, okej?"

Jag stängde menyn och tittade irriterat runt efter Moon. Jag hatade att ha mitt team splittrat, hela mekanismen stannade om man tog bort ett kugghjul, och just det här kugghjulet gick så jävla långsamt att jag vinkade med armen för att få henne att skynda sig. Fan. Vad var det som hade hänt? Vi hade ju vunnit! Till och med Hawk verkade snarare förvirrad än glad över sin oförändrade och överlägsna placering. Han gav mig en oförstående blick och jag ryckte på axlarna.

   "Ni borde kontakta en utvecklare. Vi kan följa med, så vi kan säga att ni vann rättvist."

Någon tönt i hans lag protesterade men han var visst hygglig nog att ignorera henne.

   "Har ni haft samma problem?" frågade jag.

   "Nej. Men det är något fel i systemet, vi borde säga till en programmerare så ingen råkar ut för samma sak." 

Moon var äntligen framme. Hennes panna var rynkad och hon verkade inte riktigt veta vad hon borde göra, så hon ställde sig bara någonstans bakom Orcish för att slippa uppmärksamheten. Det var svårt att se om hon hade märkt felet, för hon verkade alltid förvånad över att det fanns människor omkring henne och jag skulle säkert bli tvungen att fråga för att få någon info. 

Det här var bara korkat, hur kunde beta-testarna låta sånt passera? Eller var det första gången det hände? Hade vår seger ens sparats? Jag visste att hela spelet var slöseri med tid, men om det var fallet så skulle jag slänga min LoD-hjälm i soptunnan. 

   "Jag dödade piloten", sa Moon plötsligt med en ovanligt högljudd röst. "Men han dog inte." 

   "Då dödade du honom inte ordentligt", sa Orcish vänligt och lade sin arm runt hennes axlar.

   "Nej, jag menar ... Han borde ha dött. Hans hälsa var på noll, men han lyckades döda mig. Jag vet inte om han ens tog skada."

   "Jag vet", sa jag. "Vi gjorde slut på Prometheus - no offense ..."

Hawk ryckte på axlarna och verkade inte bry sig.

   "... men fick inga poäng och blev inte uppflyttade. Måste vara en glitch eller nåt."

Moon svarade inte men tittade länge på mig med fundersam blick. Jag kollade på Hawks och mitt eget team. Hans gnälliga Shadow blängde på mig och Piloten var så självbelåten att jag fick lust att säga något elakt om hans mamma.

   "Så ... forumet?" sa jag. Hawk nickade.

   "Måste alla verkligen följa med?" sa Andrea plötsligt och tittade bedjande på mig. "Jag har läxor jag måste göra."

   "Det räcker väl om bara ledarna följer med?" tillade Hawks Healer.

   "De som inte vill hänga med får sticka. Svårare än så är det inte", sa jag irriterat.

   "Wow, du är verkligen lika bitchig som folk säger att du är", grymtade Hawks Shadow.

Jag viftade bort hennes kommentar. Andrea önskade oss lycka till och försvann, och alla utom Hawk och hans Brawler gjorde samma sak. Det fövånade mig att han hade lyckats komma så högt upp på listan med ett skitlag. 



* * *


Det närmaste forumet låg mellan två världar som båda var på lägre nivåer än vi var. Forumet var uppdelat i mindre världar som var kopplade till varandra, för att spelet inte skulle krascha av att det var för många spelare på samma ställe på en gång. Just det här var en stad med höga viktorianska byggnader och hästvagnar, fast det sistnämnda var förstås mer eller mindre dekorativt eftersom det var enklare för spelare att bara teleportera sig dit de ville eller använda något annat fordon.

   En snubbe sprang fram till oss så fort vi steg ut ut värdshuset, stället man dök upp i när man tog sig till just detta forum, och det blanka uttrycket i hans ansikte och de enkla kläderna avslöjade att det var en NPC.

   "Kan jag hjälpa er med något?" frågade han med så mycket ivrighet som hans programmerade dator-hjärna tillät.

   "Vi hittade ett fel i spelet. Säg vart den närmsta programmeraren är", sa jag.  

   "Det finns två i detta forum. En är för tillfället i marknaden och den andra i kyrkan."

Ibland glömde jag bort att man måste vara extra tydlig när man pratade med en NPC. Oftast lät jag Andrea hantera sånt, men hon var förstås borta. 

Jag borrade ner blicken i killen och talade långsammare.

   "Var är ... den närmaste av dom två?"

   "Hon är på marknaden. Där." Killen pekade bort mot en gata som försvann bland byggnaderna och som definitivt inte var en marknad. "Ta bakgatan här, sväng inte bort någonstans och ni kommer att vara där om ungefär tio minuter. Var det allt?"

Jag svarade att det var allt och ropade åt Orcish att låta hästen vara. Vi började gå dit killen hade pekat medan Whaler skröt om sin position som bästa Healer i hela spelet. Han hamnade snart i ett bråk med Hawk och hans lagkamrat, så jag kallade till mig Moon och Orcish för att slippa höra deras tjafs. 

   "Moon, du kommer att berätta vad som hände, hoppas jag?" Jag tittade ner på Moon och hon mötte min blick för en sekund innan hon såg bort.

   "Kommer hon att tro mig? Programmeraren, menar jag? När Hawks Pilot inte är här?" frågade hon.

Hmm, bra fråga. Det som hade hänt henne var lite annorlunda mot det som hade hänt resten av oss, var det samma glitch eller något annat? Det var nog viktigt att vi meddelade om alla fel som vi hade upptäckt.

   "Tror du det kan vara ett fel bundet till Prometheus?" frågade jag istället för att svara på hennes frågor, för jag visste ärligt talat inte svaren.

   "Jag tror att det är tvärtom bundet till er!" sa Hawk plötsligt.

Jag vände mig om och gick baklänges för att se på honom när han talade. Förhoppninsvis skulle Moon varna mig om jag var på väg att gå in i något.

   "Du har ju din glitch-grej, det kanske gör något med spelet." Hawk nickade mot min högra hand. 

Nej, det kunde inte vara det. Jag hade inte använt min specialare på över en månad och inget liknande hade hänt under de två åren som jag spelat. Folk gillade att hata mig för min kraft, men jag visste att det här inte var mitt fel. Jag hade inte ens tänkt på att använda den, och hade jag gjort det så hade Hawks lag saknat en medlem efteråt. 

   Nej, det här var något annat. Något jag helst skulle slippa tänka på efter vårt samtal med programmeraren, för jag började känna hur mitt huvud började dunka igen. 


______________________________________________________________


Förlåt för att det tar så himla lång tid för mig :/ 

Jag har lite problem med Nils/Ivas röst för tillfället, hon "låter" helt enkelt fel i mitt huvud. Vi får se om jag lyckas 

fixa det med tiden. 


//Fjompen:)


(A message from Fille: Ja vi glömde publicera det här kapitlet...hehe...men nu är det ute!)

Av Fille Fjompen - 2 maj 2014 16:00

Nils flin var allt vi behövde för att förstå vad hon skulle svara. Såklart var svaret ja.

 Vi gick in igen genom den mörka hallen i vår lilla borg för att ta oss tillbaka till samlingsrummet. Det enda ljuset i hallen var några facklor som hängde på stenväggarna. Elden såg väldigt verklig ut, men jag visste att den inte kunde skada mig. I alla fall inte här inne. Inget kunde skada oss i högkvarteret, bara fiender om de var dumma nog att komma hit. Vi hade blivit attackerade några gånger, men ännu hade inget särskilt starkt lag dykt upp. Såklart hade vi förlorat några gånger, speciellt i början av vår spelkarriär, men under den senaste tiden hade det gått väldigt bra för oss. Alla hade lyckats ta sig in på topplistan som bara bestod av 50 personer. Det gjorde det möjligt för oss att skapa vår egen kraft, det kunde vara vad som helst så länge det följde spelets regler. Jag hade dock inte skapat någon än, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.

 När vi kom tillbaka till det vagt upplysta rummet satte vi oss ner på våra stolar igen och såg på Nil i väntan på att hon skulle komma på en plan. Hon satt tyst med hakan mot sina händer och armbågarna på bordet med en fundersam min. Vi visste att det bara var bäst att vänta tills hon blev klar istället för att ställa en massa frågor.

 Medan hon funderade studerade jag rummet som vi befann oss i. Jag hade varit här inne tusentals gånger och kunde nog beskriva det i detalj utan att se det, men jag gillade att se mig omkring på min omgivning. Stenväggarna var nakna, sånär på några röda tygbanderoller som hängde ner mot golvet. På dem satt en svart siluett av en flygande fågel som var Team Nomads märke. 

Annars var rummet tomt, om man inte räknade bordet och stolarna. Bordet var av mörkt trä och våra stolar var likadana. Den enda stolen som var speciell var Nils.

 "Okej" sa hon tillslut och rätade på ryggen. "Team Prometheus är ett av de bästa lagen, och har en bättre rankning än oss, vilket också betyder att enligt siffrorna är de även bättre än oss".

 "Jo men vi har en bättre Healer" sa Whaler med ett flin och sträckte på sig. Han älskade att skryta om sin placering i Healer-topplistan, han låg nämligen på första plats.

 "Ja men alla vet att Healers i stort sett är värdelösa" sa Andrea och Whalers flin försvann genast.

"Det ska jag komma ihåg nästa gång du förblöder" snäste han men Andrea flinade bara och vände blicken till Nil som väntade på att de skulle tystna. 

 "Ja vi har en bättre Healer, men alla andra är antagligen på en lägre nivå" sa Nil sedan och såg på mig i väntan på att jag skulle fortsätta. Jag nickade och knäppte med fingrarna för att få upp menyn. Som Team Nomads Shadow så var det min uppgift att spara information om andra lag och världar, dock var placeringar på topplistorna något som alla kunde se, men jag kunde se lite mer än så. Shadows hade förmågan att även se nivån, hur de senast dog, deras k/d, vilken speciell kraft de hade (om de hade en) och vilket vapen som de använde mest, i alla fall om jag hade lyckats samla den informationen. Man kunde samla information genom att stå nära en annan spelare utan att den märkte en i en minut. Jag var då tvungen att sitta helt stilla och stirra på samma person tills allt hade förts över till min meny. Det var ett långsamt och rätt farligt jobb, men det var något som jag var tvungen att göra rätt ofta. Vi hade stött på Team Prometheus för en månad sedan, och jag hade passat på att samla lite information om dem. De var ju ett av de starkaste lagen trots allt, och Nil hade känt på sig att vi skulle slåss mot dem någon gång.

 "Leader Hawk ligger tvåa som Leader och på trettonde plats som spelare. När jag fick informationen hade han dött tre dagar tidigare, på grund av Team WolfHowl's pilot. Hans favoritvapen var ett eldsvärd på Level 34. K/d:n var hög och han var på nivå 257. Hans speciella kraft är att kunna kopiera ett vapen genom att röra vid det. Han kan då använda kopian i tio minuter" sa jag med blicken fäst på min meny. Han var verkligen en farlig spelare, och den här informationen var en månad gammal. Saker som hur de senast dog kunde vara användbart om man lyckades få den informationen flera gånger så att man kunde räkna ut hans svagheter, men det här var första gången som jag fick information om honom.

 "Hur ligger de andra till?" frågade hon Nil och jag klickade mig fram till nästa spelare.

"Healer, placering 3 och 19, kan stjäla 50% hälsa från folk han rör vid och ge den till valfri spelare, kan bara använda den tre gånger om dagen. Brawler, placering 4 och 33, kan återfå hälsa genom att skada någon annan under tio minuter. Han kan bara använda den tre gånger om dagen. Shadow, placering 3 och 30, kan se genom föremål inom 10 meter. Pilot, placering 4 och 29, kan köra igenom föremål under 10 minuter, men kan bara göra det tre gånger om dagen. " rabblade jag och Andrea sken upp.

 "Så vi har en bättre Pilot och Healer?" sa hon och jag nickade, Andrea låg tvåa på Pilot-topplistan och tjugotrea på spelare-topplistan. Resten av dem var dock mycket bättre än oss.

 "Det blir svårt att använda Moon den här gången" suckade Orcish och såg på mig. Han hade rätt, jag kunde omöjligt smyga mig fram till någon om deras Shadow kunde se igenom allt som jag försökte gömma mig bakom, plus att området runt Glastornet var väldigt öppet. 

 "Deras Brawler verkar också tuff. Det blir svårt att slå honom om han hela tiden får tillbaka hälsa" fortsatte han. Det verkade nästan omöjligt att vinna den här fighten.

 "Vi kan göra det om vi följer min plan" sa Nil med ett belåtet flin och alla såg på henne. 

 "Okej, vad är planen då?" frågade Whaler nyfiket och vi alla lyssnade noga på det som hon sa härnäst.


*


Vi anlände till Glastornet när solen började gå ner. Som väntat stod Team Prometheus redan där och väntade på oss. Glastornet var ett väldigt högt torn helt gjort av glas, men det var omöjligt att slå sönder, och även om det var genomskinligt så kunde man inte se spelare där inne från utsidan, men man kunde se ut från insidan. Tornet var omgivet av en stor öppen gräsplätt, säkert lika stor som fem fotbollsplaner.

 Team Prometheus såg ut att redan vara redo, för alla verkade ha intagit sina positioner. Längst fram stod deras Brawler, en muskulös tjej klädd i militärkläder och en hjälm på huvudet. I händerna bar hon en stor stridsyxa. Bakom henne stod deras pilot redo bredvid en motorcykel. Han var lång och bar en brun läderjacka och ett par oljiga jeans. Motorcykeln verkade vara hans enda vapen, men än så länge såg det egentligen bara ut som en vanlig motorcykel. Bakom honom stod deras ledare, Hawk, med handen på ett svärd som han bar i sidan av sitt bälte. Det måste vara det där flammande svärdet som jag läste om. Det var på en väldigt hög level. Han bar annars en lång svart kappa och ett par bruna byxor. Bakom honom stod deras Shadow klädd i mörka kläder på en hög sten, och nedanför honom stod deras Healer iklädd en kappa som liknade Whalers. Det var en konstig placering för en Shadow, men de planerade säkert att använda hennes syn. Trots det kunde jag inte förstå varför hon stod så synlig, vem som helst kunde bara skjuta henne i skallen. Kanske behövde hon stå lite högre upp för att kunna se marken bättre, för marken var det enda som man kunde gömma sig under här ute. Deras Healer stod nog där för att skydda henne med någon slags osynlig sköld. Whaler hade i alla fall en sådan formel. 

 "Så ni kom" flinade Hawk och Nil nickade kort.

"Förbered er på att förlora" sa Whaler med ett överlägset flin och Andrea himlade med ögonen. 

 Hawk knäppte med fingrarna för att få fram menyn och Nil gjorde detsamma. Jag kunde se hur utmaningen dök fram på Nils meny och hur hon accepterade den. Om någon av oss blev dödad av de andra så skulle vi inte respawna innan fighten var över. Det var reglerna som Team Prometheus hade bestämt i den här utmaningen.

  Nil såg snabbt på mig, och jag förstod att det var signalen så jag sprang iväg från gruppen med fältets högra kant i sikte. Jag vände mig inte om men förstod att de andra också hade satt igång med planen. Andrea skulle ta sig under marken med ett av sina fordon och köra rakt mot Hawk. Whaler skulle se till att hela henne så fort hon blev träffad av något, för det var viktigt att hon stannade vid liv så länge som möjligt. Tanken var att deras Shadow skulle få fullt upp med att hålla koll på henne så att jag kunde ta den långa vägen runt till Glastornet bakom dem. Jag hade fem minuter på mig innan Nil och Orcish skulle gå till attack, och då behövde jag vara på plats i tornet med min sniper rifle. Då var min uppgift att ta ut deras Shadow och Healer. 

 När jag var säker på att de inte längre kollade på mig började jag springa mot tornet istället, men såg till att huka mig så mycket som möjligt för att inte synas lika tydligt. 

 Jag kunde höra hur deras Shadow skrek ut Andreas position åt sina lagkamrater och explosioner från bomber som försökte träffa henne. Det var antagligen deras Pilot som kastade dem. 

 När det bara var en minut kvar lyckades jag ta mig fram till tornet och jag slet upp dörren. Nu behövde jag bara ta mig upp för trapporna. Det var jobbigt och tog längre tid än jag trodde, så när jag flämtande kom ut på taket hade Nil och Orcish redan satt igång.

 Jag slängde fram min sniper och lade mig snabbt på mage bakom den. I siktet kunde jag se hur Nil hoppade undan Team Prometheus leaders flammande svärd så gott hon kunde, men hon verkade ha blivit träffad en gång. Orcish hade det också tufft med deras Brawler som var mycket starkare än honom.

 Jag vände siktet mot deras Shadow som fortfarande skrek ut order åt deras pilot. Whaler verkade i alla fall göra ett bra jobb med att hålla Andrea vid liv. De där bomberna måste ha skadat henne en del vid det här laget. 

Med hjärtat i halsgropen tryckte jag på avtryckaren och jag kände hur kulan for iväg. Jag hade en ljuddämpare på så att ljudet inte skulle höras ner.

Innan jag ens såg om deras Shadow var död eller inte, flyttade jag siktet mot deras Healer och avfyrade ännu ett skott. Jag andades lättad ut när jag såg hur de båda föll ihop och tänkte glatt för mig själv Headshot!

 Deras Pilot vände sig förvirrat om när han inte längre kunde höra några order och såg förskräckt på de två tomma kropparna vid stenen. Deras Shadow hade ramlat ner och låg nu med ansiktet före i gräset. Ett stort blodigt hål hade dykt upp i hennes bakhuvud.

 Trots att han var väldigt förvånad och inte verkade veta vad han skulle göra, såg han snabbt bort mot tornet där jag låg. Jag stelnade till och försökte ligga så stilla som möjligt  och hoppades att han inte skulle se mig, men till min förskräckelse såg jag hur han sprang fram till sin motorcykel och hoppade på. Panikslaget siktade jag mot honom, men innan jag hann skjuta var han ur sikte och paniken växte när jag insåg att han flög. Hans motorcykel kunde flyga! 

 Mina lagkamrater hade redan fullt upp, och Andrea kunde inte heller hjälpa mig för hon skulle ta hand om Hawk nu. 

Jag försökte lugna ner mig själv och började försöka fånga Piloten i siktet. Jag avfyrade så fort jag fick syn på en endaste liten bit av honom, men missade totalt. Okej han rör på sig. Jag måste sikta längre fram! Jag siktade på en punkt lite framför honom den här gången och sköt. Till min lycka verkade det här skottet träffa honom, men han dog inte. Dock måste han i alla fall ha förlorat en del hälsa. 

Han var runt sju meter bort nu så jag behövde bestämma mig snabbt. Stanna och försöka pricka honom igen eller springa? Men vart skulle jag springa? Det finns ingenstans att gömma sig här! Förtvivlat siktade jag mot honom igen och avfyrade ett sista skott, men det missade. 

 Snabbt tog jag upp snipern och tog fram två knivar istället och förberedde mig för en närkamp. 

Piloten kom allt närmre och verkade inte vilja sakta ner. Tänkte han köra rakt in i mig? Jag stålsatte mig för smällen som snart skulle komma. Han for rakt mot mig, men jag kände inte någon smäll. Till min förvåning insåg jag att han for rakt igenom mig och jag for snabbt runt för att se vart han tog vägen. Plötsligt kördes en dolk in i mitt bröst och jag såg förskräckt på Piloten som flinande drog ut dolken igen. Jag föll ner på knä och kände hur hälsan rann iväg med blodet ur hålet i mitt bröst. Om jag inte hade varit på en så hög nivå hade jag redan varit död nu. Jag insåg att det inte fanns något som jag kunde göra för att förhindra min död. Whaler var alldeles för långt borta. Whaler! Genast kom jag att tänka på förtrollningen som han kunde lära ut tack vare att han var på Healer-topplistan. Jag skulle börja ta skada direkt efter att jag använt den, men den var min enda utväg nu.

 Jag blundade och ignorerade Pilotens ord.

"Ger du upp så lätt?" retades han, men jag fokuserade på förtrollningen. DrunkenWhaler is our god! Jag fick lust att himla med ögonen åt det dumma lösenordet, men struntade i det och öppnade ögonen igen. Jag visste inte varför Piloten inte hade gjort slut på mig än, han ville kanske bara skratta åt hur patetisk jag var. 

 Jag kände hur hälsan kom tillbaka och for snabbt upp på fötter igen med knivarna i högsta hugg. Jag kunde fortfarande vinna det här! 

 Innan Piloten hann reagera körde jag in en av mina knivar i hans mage, och den andra i hans hals. Jag mötte hans blick för att se hans ansiktsuttryck. Som jag trodde var hans ögon stora av förvåning och jag flinade svagt åt honom. Jag hade vunnit det här ändå! 

 "Såklart inte" sa jag som svar på hans fråga, stolt över att jag hade lyckats. 

Vi stod så ett tag och båda väntade på att något skulle hända. Varför faller han inte ihop? Jag kunde tydligt se att mina knivar hade borrats sig in i hans hud, och blodet fortsatte forsa ur hans sår, men inget hände. Han dog inte, han verkade inte ens förlora någon hälsa.

 "Vad i?" sa jag förtvivlat och kände plötsligt hur Piloten körde in sin dolk i mitt bröst igen. Jag började genast förlora hälsa, men varför gjorde inte han det? Jag tappade greppet om mina knivar som försvann när jag föll ner på knä igen. Piloten verkade lika förvirrad över det som hände som jag var, för han sa inget den här gången, utan skar bara av min hals för att göra slut på mig. Men jag dödade ju honom!?!

 Allt blev svart för ett ögonblick innan jag hamnade i viloläget där jag kunde observera mina lagmedlemmar. Jag hängde knappt med i det som hände, men jag kunde se att de hade lyckats döda Hawk, och att de nu hade övertaget. Brawlern hade ingen chans mot alla tre och låg snart på marken med en av Nils svärd i bröstet. 

 Piloten måste ha gett upp för genast hörde vi den bekanta vinnarmelodin i våra huvuden, men jag kunde inte fokusera på det. Allt jag såg framför mig var hur mina knivar stack ut ur Pilotens hals och mage och hur blodet rann ner för hans bruna jacka. Jag dödade ju honom!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

 Hoppas att det blev bra! xD

 Kommentera gärna vad ni tycker hittills om novellen! :) 

Hare gött! ^^

 //Fille   



Av Fille Fjompen - 26 april 2014 21:30

 


Jag stönade högt och försökte blinka bort mörkret ur ögonen. Fan. Det blev bara värre och värre. Jag tog irriterat av mig hjälmen och slängde den åt sidan i sängen och fumlade efter pillren på mitt nattduksbord. Ljudet av tabletterna som skramlade i plastburken fick mig att rycka till och grimasera av smärta, det kändes som om någon stack knivar i mina öron, rakt in i mitt huvud.

   Det där spelet var verkligen inte bra för min hjärna. Och Whaler hade förstås inte skonat mig med sina korkade kommentarer när jag hade sagt att jag var tvungen att sluta för att jag hade migrän. Han skulle föreställa min högra hand, men nu var han bara ute på hal is. Sparka Moon från teamet, vem fan trodde han att han var?

  Jag svalde ett piller utan vatten och kände att det fastnade till i strupen på vägen ner. Sedan lyckades jag ställa mig upp och vackla bort till badrummet. Klockan var halv tolv. Fan, och jag som skulle upp sju på morgonen.

Aldrig mer spela på söndagar, sa jag till min trötta och förjävliga spegelbild. Jag hade sagt samma sak till mig själv ända sedan jag hade börjat spela LoD, men jag var så fantastiskt korkad att jag inte ens kunde hålla ett fucking löfte till mig själv. 

   Jag spottade i handfatet för att slippa smaken av medicin i munnen och började borsta tänderna.

Okej, imorgon måste vi ta ett nytt quest ... Borde nog säga åt Andrea att slänga bort allt skräp ur högkvarteret ... Uppgradera svärden låter som en bra idé ... Och så var det ju den där idoten -- vad var det han hette? -- PssyCrushr? Borde vi överraska dom eller bara strunta i honom? Han kan ju tro att jag är på hans nivå om jag accepterar utmaningen ... Det vill vi inte ... Men han är ju så jävla irriterande! 

   Okej, nog med tandborstning. Jag borde sova. Jag hade alldeles för få timmar kvar till skolan och jag behövde min skönhetssömn. 


* * * 


"Iva!" 

   Jag hann inte ens sätta in nyckeln i låset när jag hörde ropet, och jag tvingade på mig en vänlig min när jag hörde personen komma upp för trappan.

   "Harry, vilken trevlig överraskning!" fnissade jag överlyckligt åt min granne och college-kamrat. "Dig har man inte sett på länge!"

Han verkade inte märka min sarkasm och log alldeles för brett för att det skulle vara lagligt. Hans bruna hår var lika rufsigt som vanligt och hans kläder var hemska och han hade smuts på skorna. Han kunde väl lika gärna smeta lite snor över hela ansiktet för att komplettera bilden ...

   "Jo, jag ville bara fråga om allt var okej. Du har sett helt trött ut på sistone, har det hänt något?"


Inget du ska bry dig om. Det var ganska uppenbart att Harold hade känslor för mig, eller att han åtminstone tyckte att jag skulle vara skön att ligga med. Jag hade kunnat säga åt honom att försvinna, men jag hade nämligen inte riktigt listat ut om han var helt värdelös än, så jag blev tvungen att spela snäll innan jag visste säkert.

   "Åh du vet, skolan och jobbet. Inget jag inte kan klara av, Harry, oroa dig inte."

   "Är du säker? Du verkar nere. Och är det där LoD-märken?" Han nickade menande mot mina tinningar och jag log utan att svara. Vi stod där i några sekunder, luften mellan oss var fylld med fet och obekväm tystnad och jag började få ont i kinderna av att låtsas vara hans lilla kompis. 

   "Jo, jag måste gå ser du", sa jag med min mjukaste röst och hoppades innerligt att han inte skulle be att få komma in. 

   "Okej. Iva, om du behöver något, säg bara till okej? Du kan komma närsomhelst!"

Jag log en sista gång och stängde dörren bakom mig. Aah, äntligen få mina kinder lite vila. 




 


"Så, har ni några idéer?" 

   Mitt team kollade på varandra och sedan på mig. Vi satt runt vårt stora bord i samlingssalen, i vårt högkvarter. Jag satt i den röda ledarstolen vid kortsidan av bordet och väntade på svar, men ingen av dem verkade ha någon aning om vad vi skulle göra idag för att slippa förlora platserna i topplistorna. 

   "Vi kan ta PssyCrushr och krossa hans huvud i våra svettiga armhålor", föreslog Andrea halvsarkastiskt med sin gulliga lilla röst efter några sekunders eftertanke.

   "Ja!" sa Whaler och hoppade upp på benen. "Den där jäveln har irriterat mig sedan början! Nil, vi tar hono...!" 

   "Nej, vi vet vad han vill!" ropade Orcish upprört. "Han vill bara komma åt oss! Han har säkert en strategi planerad!" 

   "Och?! Vår lägsta spelare är två nivåer högre än hans högsta, komigen!" 

Whaler tittade på mig och de andra gjorde detsamma, utom Moon som följde linjerna i träbordet med fingret. De väntade på mitt beslut, ett som jag hade tagit på kvällen innan. 

   "Nej, strunta i honom." 

   "Va?!"

   "Skit i jäveln. Han muckar bara och gör oss upprörda, han har splittrat lag förut." 

   "Men ...!"

Jag gav Whaler en blick och han himlade med ögonen, men tystnade, tack gode programmerare. Vi satt under tystnad igen och jag ställde mig trött upp och ställde mig med armarna i kors framför den stora brasan. Jag ville ut! Ut på häftiga äventyr och spela, inte sitta och bråka över olika skitsaker med mina lagmedlemmar. Som ledare kunde jag förstås bara bestämma vart vi skulle gå, men jag kunde inte tvinga dem, och det kändes mycket bättre att göra ett demokratiskt beslut än att ha fyra personer som gnällde på en när man försökte göra sitt jobb. Eller ja, tre. Moon sa knappt något. 

   "Andrea, har du rensat våra lager?" sa jag högt utan att vända mig om. 

Deras småprat dog ut. 

   "Ja!" svarade Andrea. 

   "Fick du mycket för grejerna?" 

Hon borde ha fått en hel del, vi hade många saker från höga nivåer som vi inte använde. Synd att man inte kunde sälja troféer från quests utan att förlora poäng, det var bara korkat. 

   "Yep. 5500 spänn." 

   "Dela upp det mellan er på uppdateringar." 

   "Yes! Äntligen kan jag få spruta syra ur handen!" 

Ljudet av en klocka hördes genom hela salen och vi vände oss alla mot den stora huvudporten. Var det PssyCrushr igen som skickade en utmaning? Jag svär, jag skulle skriva till utvecklarna om att de skulle göra en gräns för hur mycket man kan irritera ett lag som vägrar slåss mot en.

Vi gick tillsammans fram till porten och jag öppnade den. Som väntat stod det en budbärar-NPC där med sina stora ögon och fula kläder och höll fram ett alldeles för stort kuvert. Jag tog det och han bugade och sprang iväg, och sedan försvann han helt. Jag kände hur alla lutade sig fram över mina axlar för att läsa vad som stod.


Om ni tror att ni är bra nog, möt oss vid Glastornet vid solnedgången. 

- Team Prometheus


Det här var det jag pratade om! Perfekt!  

 "Ooh", andades Orcish på mitt öra. "Dom är inte några man muckar med." 

   "Dom muckade med oss, betyder det att vi också inte ska muckas med?" undrade Andrea. 

Orcish svarade inte och talade istället direkt till mig. 

   "Nil? Ska vi göra det här?" 

Jag kände hur mina läppar drogs åt till ett brett flin. Och det gjorde inte ens ont i kinderna. 


_______________________________________________________________________________


I hope you liked it! ^^

Jag är helt besatt av dialog, I'm so sorry guys. :/


Kommentera! :D 



    

      

Av Fille Fjompen - 26 april 2014 00:15

 

Även om jag visste att det bara var pixlar så glömde jag ofta att gräset under mina fötter inte var verkligt. Det var bara skapat i en dator, men hur kunde det kännas så verkligt när jag hukade mig ner bakom stenen och kände på det med fingertopparna? Det var något som jag undrade varje gång jag kom hit. Jag älskade att vara här, det var som att alla bekymmer som jag hade där utanför plötsligt försvann, för de passade inte in här. Här fanns bara mitt medvetande omringad av pixlar i form av träd, hus, vattenfall och andra former som såg läskigt verkliga ut, men ändå så mycket vackrare än de utanför. Det förtjänade verkligen sitt namn, Lands of Dreams. 

 "Moon lyssnar du?" sa Nils irriterade röst i mitt huvud och jag drogs tillbaka ur mina tankar. Genast kom jag ihåg mitt uppdrag och såg bort mot trädet som hon gömde sig bakom. Jag kunde inte prata så här nära fienden, så jag hoppades att hon skulle förstå att jag hörde henne. 

 "Måste jag göra det åt dig eller kan du döda den där piloten innan du tar en tupplur?". Jag nickade generat när jag insåg att jag hade fastnat i mina egna tankar igen, och såg bort mot den långa killen en bit framför mig. Han bar en lång brun kappa och en lädermössa i samma färg över sitt ljusa hår. Än så länge hade han inte sett mig, men det var förståeligt eftersom jag i alla fall låg femma på Stealth-topplistan. Tack vare det kunde han inte höra mig när jag smög, hur bra hörsel han än hade, för som alla andra tio på listan så kunde jag inte ge något ljud ifrån mig när jag smög. 

 Efter att ha bestämt en bra väg fram till honom som inte skulle resultera i att han upptäckte mig, gav jag mig iväg långsamt, men ändå så snabbt som jag kunde. Den här världen var rätt ljus så jag var tvungen att röra på mig så lite som möjligt för att inte dra uppmärksamhet till mig när jag tog mig fram till ett träd i närheten. Det enda som jag inte kunde kontrollera var mitt axellånga svarta hår som vajade fram och tillbaka för varje steg jag tog, men jag hade valt en mörk färg och en kortare frisyr just för den anledningen. Långt ljust hår hade dragit mer uppmärksamhet till sig.

Träden som jag passerade var höga med tjocka trädkronor och släppte bara in lite av det klara solljuset som existerade i den här världen, men lämnade ändå inte den rätt glesa skogen i mörker. Jag älskade världar med mycket skog, det var så enkelt att ta sig fram osedd där, dock önskade jag att solen inte skulle ha varit så ljus. 

 Jag smög fram till träd efter träd, och vissa stenar, tills jag tillslut stod bakom piloten från det andra laget och snabbt lade min läderklädda hand över hans mun, och en kniv i hans hjärta genom ryggen. 

 Den tomma kroppen, vars medvetande hade sätts i ett väntande läge där det kunde observera sina lagmedlemmar, föll livlös ner i min famn och jag slängde den tyst över axeln. De andra lagmedlemmarna var en bit bort, så de kunde inte se mig för tillfället. 

 Jag hukade mig så gott jag kunde med den tomma kroppen på ryggen och började ta mig fram mellan träden. Det var viktigt att jag skyndade mig nu, innan piloten respawnade och berättade för sina vänner om mig. 

 Jag kunde inte smyga, så varje steg som jag tog gav ljud ifrån sig, men lyckligtvis var ingen tillräckligt nära för att höra dem.

 När jag hade kommit en bit bort från platsen där han först hade stått slängde jag ner kroppen på marken och gömde mig snabbt bakom ett träd i närheten. Nu behövde jag bara fånga pilotens lagmedlemmars uppmärksamhet. Jag tog fram en liten bomb ur min ficka på min svarta läderjacka och slängde den mot den tomma kroppen, innan jag snabbt hukade mig med händerna tryckta mot öronen. Bomben skulle lura hit de andra lagmedlemmarna, och informera mitt egna team om att jag hade lyckats. 

 Tyst räknade jag ner. 5 4 3 2 1! Explosionen var inte så stor, men på nära håll var ljudet så högt att ett svagt pip började tjuta i mitt huvud. 

 Som planerat dök fyra andra spelare upp vid den nu knappt igenkännbara kroppen som låg på andra sidan trädet. 

Snart skulle piloten respawna och varna dem om attacken, men då skulle det vara för sent. Mitt team hade redan omringat dem. Jag hade flyttat pilotens kropp till platsen där de väntade, så nu var det bara för dem att attackera och göra slut på de andra. Piloten skulle inte ens kunna ta sig fram i tid med sina mekaniska vapen eller livsfarliga fordon, för han skulle respawna där han just hade dött. Det gjorde man alltid.

 Vi visste att piloten i det här laget var deras starkaste spelare, han var till och med bland de tio bästa i pilot-topplistan, därför hade det varit viktigt att ta ut honom först. De andra spelarna i hans lag var däremot inte lika duktiga, och var en enkel match för Team Nomad.

 Genast hoppade Orcish, vår stridslystna, men ändå trevliga, Brawler fram med sin stridsyxa i högsta hugg. Hans kala huvud glänste svagt, och det tatuerade ansiktet fick honom att se ännu mer skrämmande ut än vad han redan var med sina armébyxor och mörka linne över muskler som nästan var lika stora som hans huvud. Det andra lagets Brawler var lika stor, men saknade erfarenheten som Orcish hade, och förlorade snabbt.

 Efter honom hoppade vår korta Pilot, Andrea ner från ett träd med sin högra mekaniska arm riktad mot fiendens Healer som knappt hann blinka innan han föll till marken med ett hål i huvudet. Andrea flinade och rättade till sina pilotglasögon som låg över hennes långa, krulliga röda hår, och kollade på vår Leader, Nil, när hon steg fram och högg av fiendens Shadow och Leaders huvuden med två snabba hugg med sina katana-liknande svärd. När kropparna låg livlösa på marken satte hon tillbaka svärden på sin rygg och drog undan sitt skinande bruna hår från ansiktet. Hon var en ståtlig tjej, och jag trodde inte att det bara berodde på hennes val av utseende, utan det var något med hennes hållning och blick som fick en att respektera henne. De gråa ögonen var dock lite skrämmande och hon såg tuff ut i sin vita militär dräkt, vita handskar och med den där röda scarfen knuten runt sin högra arm. Det syntes att hon var vår ledare.

 När det hela var över klev vår Healer, DrunkenWhaler, eller som Andrea tyckte om att kalla honom när hon väl pratade, Drunk, fram och såg flinande ner på de tomma kropparna. Han var väldigt lång, och Andrea, som redan var väldigt kort, såg ut som en dvärg bredvid honom. Hans hår var kritvitt, och hans ögon var blåa. Han bar en enkel lång, vit kappa och en brun trästav i handen. Där han stod bredvid Andrea i hennes mörkgröna overall som inte var särskilt ren, såg han väldigt prydlig och ljus ut. Han hade valt en väldigt stilig karaktär, men han var själv inte så trevlig. Han älskade att skryta om sig själv och sårade ofta andra. Jag visste inte om han menade att göra det, men annars verkade han i alla fall inte bry sig om andras känslor.

 Laget som vi just hade dödat respawnade vid sina tomma kroppar, som då försvann, och såg surt på oss. Jag hörde prassel bakom ett träd i närheten och antog att piloten stod där i väntan på sina vänner, men de skulle antagligen inte attackera. 

 "Det är inte vårt fel att ni suger" sa Whaler med ett roat flin och fiendelaget vände sig om för att lämna oss, men innan de försvann mellan träden vände sig deras Shadow om och gav oss fingret. Jag hörde prasslet bakom trädet igen när Piloten sprang efter sitt lag. 

 "Moon är du där?" frågade Orcish och såg sig omkring efter mig och jag insåg att jag fortfarande satt gömd bakom trädet. Jag ställde mig upp och anslöt mig till gruppen. 

 "Nice kill. Fick du några poäng?" frågade han med ett leende och jag knäppte med fingrarna för att få upp menyn. Den genomskinliga skärmen som dök upp framför mig visade mitt namn, min nivå, min Healthbar, min k/d och mina poäng, plus andra val. Eftersom min k/d var rätt hög så fick jag lite mer poäng än vanligt, och jag fick 2 stealth-poäng eftersom fienden inte hade sett mig, och piloter inte gav mer än så. Jag stängde menyn och nickade med ett svagt leende. Om jag fortsatte såhär så kulle jag snart ligga fyra på stealth-topplistan.

 Jag såg ur ögonvrån hur Orcish öppnade sin meny för att kolla poängen, och tack vare hans leende så förstod jag att han också hade fått några poäng. Han låg också på topplistan, men för Brawlers, och låg sexa för tillfället. Jag kände på mig att han snart skulle flytta uppåt. För bara en månad sedan hade han legat sjua. 

 "Snyggt jobbat hörrni" sa Nil med ett litet leende.

"Ja vi gjorde allt perfekt, men Moon somnade igen. Om du fortsätter såhär kommer vi kanske få lov att kicka dig" sa Whaler irriterat och lade armarna i kors med blicken fäst på mig. Andrea såg irriterat upp på honom och han såg förvirrat tillbaka.

 "Vad? Jag röstar i alla fall på det" sa han och ryckte på axlarna.

"Ska du säga som inte gjorde ett skit, som vanligt" suckade hon med ett svagt flin och Whaler höjde sin stav för att slå till henne, men Orcish klev in mellan dem som en skyddande mur. Han fnös surt till och sänkte motvilligt staven.

"Jag lovar att vara mer fokuserad nästa gång" mumlade jag och pillade på mina mörkerseende-glasögon som jag bar på huvudet. 

"Det säger du allti-" började Whaler men Nil avbröt honom. 

"Hon gjorde sin del, det är allt som räknas". Whaler suckade irriterat men släppte ämnet och öppnade sin meny istället, antagligen för att kolla sina poäng. Även om han inte ens dödade, eller helade någon i den här attacken.

"Är det något mer du har att säga så säg det snabbt, jag har ett enormt prov imorgon" sa Whaler stressat med blicken fäst vid en liten klocka i hörnet av sin meny. Han hade tydligen glömt bort att hålla koll på tiden... igen.

 "Nej det var det. Jag måste också gå. Samma tid imorgon?" Frågade Nil och såg på oss alla. Vi nickade och Whaler tonade ut tills han helt försvann. Strax efter försvann Nil och vi andra öppnade våra menyer.

 "Ses imorgon" sa Orcish och försvann han med, och jag utbytte bara en snabb blick med Andrea innan jag klickade på Logga ut och världen försvann runtom mig.

 Strax därpå kände jag min mjuka säng under min rygg, och trycket från hjälmen som satt på mitt huvud och skymde min sikt. Med en suck satte jag mig upp och drog av mig den. Jag var tillbaka i den mindre perfekta världen. Här var jag inte längre Moonshadow, en medlem i Team Nomad, utan Luna Ryder, en 17-årig tjej som levde tillsammans med sin äldre bror i en liten lägenhet i en skruttig stad. 

 Jag ställde mig upp och lade den gråa hjälmen på mitt skrivbord bredvid sängen, innan jag stängde av datorn.

Mitt rum var väldigt litet, så de enda möblerna som fick plats var min säng, mitt skrivbord och en datastol. De mörka väggarna fick rummet att kännas ännu mindre, och jag hade försökt pynta dem med några affischer. Det var inga speciella affischer dock, bara bilder på olika djur som jag egentligen inte tyckte så mycket om, men det var bättre än inget och förde lite färg till rummet.

 Jag såg på klockan som visade siffrorna 23:00 och insåg att jag hade spelat för länge. Min bror sov antagligen och jag ville inte riskera att väcka honom, så jag bestämde mig för att strunta i att borsta tänderna. 

Med en gäspning drog jag av mig min gröna tröja och slängde den på golvet. Mitt svarta hår blev ännu mer rufsigt än tidigare, om det ens var möjligt. Jag hade designat min karaktär i Lands of Dreams rätt nära mitt riktiga utseende. Skillnaderna var att jag var rundare, hade större och brunare ögon, lite kortare och rufsigare hår och hade inte lika kantiga drag i ansiktet. Det var inte så att jag älskade mitt utseende och ville att alla mina karaktärer skulle se ut så, egentligen var det bara mina ögon som jag gillade, men jag kände mig mest trygg med något liknande. Jag kände mig mer sann mot mig själv.

 Trött kröp jag ner under täcket och blundade. Jag undrade hur de andra i Team Nomad hade det. Vi hade aldrig träffats utanför spelet, jag visste inte ens deras riktiga namn. Vi hade spelat tillsammans i snart 2 år nu, så man skulle kunna tro att jag kände dem, men egentligen kände jag bara deras spelkaraktärer. Det var många som bytte utseende, och till och med personligheter i spel för att de vill testa vara någon annan. Jag funderade också på att göra det, men trodde inte att jag skulle klara av att spela någon annan än mig själv.

 Med en sista gäspning föll jag tillslut in i en djup sömn där jag drömde att den verkliga världen var lika enkel som Lands of Dreams.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


 Hoppas att det duger som ett första kapitel! ^^

Bilderna i början av kapitlen (De här--->      ) är ett sätt att visa om karaktären är inne i spelet eller inte. (Visst är Fjompen smart?)

 Kommentera gärna! ^^ Ett kapitel med Iva kommer härnäst!

Hare gött! :3

 //Fille   

Av Fille Fjompen - 24 april 2014 21:16

Hey, sup people? Fjompen här. Fille och jag ska skriva en novell här på denna blogg, jag hoppas att ni kommer att gilla den! :D 

 Uppdateringen kommer nog inte vara superbra, men vi hoppas att ni kan stå ut med det och ha tålamod. Vi har en del annat att göra också så kan inte sitta och skriva på den varenda dag...

 Det kan hända att det dyker upp en teckning till kapitlen då och då, eftersom vi båda tycker om att rita och inte är så hemska på det. :3

 Båda två har egna bloggar med olika slags innehåll. You can find us here----> Fjompen and Fille. Kika in där med om ni vill. xD


 Novellen kommer handla om ett gäng ungdomar, vars största hobby är att spela ett visst spel som kallas för Lands of Dreams. Det är inget vanligt spel där man sitter framför en skärm, utan ens medvetna dras in i spelet och det blir mer som en verklig värld. En dag börjar dock konstiga saker hända i spelvärlden. Buggar som förut inte funnits där dyker plötsligt upp och börjar skapa oreda. Senare får de veta av spelskaparna att en hackare går lös i Lands of Dreams, och den som kan hitta den kommer få en belöning.

 Eftersom de råkar vara några av de bästa på spelet bestämmer Team Nomad, som består av Andrea, Nil, Moonshadow, Orcish och DrunkenWhaler, sig för att leta upp denna hackare och få belöningen.


 Vi kommer ha en varsin karaktär som står i fokus. Jag (Fille) kommer skriva ur Moonshadows perspektiv, eller Luna som hon egentligen heter, och Fjompen ur Nils perspektiv, eller Iva som är hennes riktiga namn. 


Låter det spännande? Kika då in lite senare när vi har börjat skriva! ^^

 We hope we'll see you later then!

//Fille and Fjompen   

Här är vi...


Hello there. Vi är Fille och Fjompen, och vi har bestämt oss för att skriva en liten novell tillsammans.
Hope you'll like it! ^^

Kategorier

Arkiv

Senaste inläggen

Fråga oss ^^

0 besvarade frågor

Letar du efter något? :3

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2014
>>>

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards